Gatuhundar, apor och rabies

Om du blir biten, riven eller slickad på skadad hud av ett djur i Thailand finns bara ett svar: tvätta såret med tvål och vatten i minst tio minuter och sök vård omedelbart. Rabies är obotlig när symtomen väl brutit ut, men fullt möjlig att förhindra om behandlingen påbörjas i tid. Det är därför tidsfaktorn — inte vaccinationsstatus, inte djurets utseende — är det som avgör.

Finns rabies i Thailand?

Ja. Svenska ambassaden konstaterar att rabies förekommer hos däggdjur i Thailand och kan överföras via saliv eller bett. Amerikanska CDC noterar samtidigt att massvaccinationskampanjer för hund och katt har minskat förekomsten i landet, men att en liten risk kvarstår.

Det är rätt sätt att förstå läget: risken är låg, konsekvensen om det ändå händer är total. WHO beskriver rabies som dödlig i hundra procent av fallen när viruset nått centrala nervsystemet och symtomen brutit ut. Inkubationstiden är typiskt två till tre månader, men kan variera från en vecka till ett år — vilket betyder att du inte kan avvakta och se om något händer.

Aporna är en större del av problemet än folk tror

Här finns en siffra som förtjänar mer uppmärksamhet. Bland internationella resenärer som sökte sig till Thai Travel Clinic efter djurkontakt var 46,3 procent hundbett, 23,9 procent apbett och 23,5 procent kattbett.

Nästan en fjärdedel alltså, och det beror på att apor och turister möts under just de omständigheter som skapar bett: mat i handen, en telefon som hålls upp, ett barn som sträcker sig fram. Makaker vid tempel och sevärdheter är vana vid människor, inte rädda för dem, och snabba.

Makaker kan dessutom överföra B-virus, även kallat herpes B, som kan ge allvarlig sjukdom eller död. CDC lyfter det som särskilt relevant just vid tempel med apor. Det finns alltså två skäl att söka vård efter ett apbett, inte ett.

Gatuhundarna — verkligheten är lugnare än ryktet

Chiang Mai har gott om hundar som lever fritt i kvarteren, ofta med löst knutna ägare eller ett tempel som matar dem. De allra flesta är ointresserade av dig. De sover på trottoaren mitt på dagen och rör sig i grupper i sina egna revir.

Det du bör göra är enkelt: gå förbi utan att stanna, sträck inte ut handen, klappa inte hundar du inte känner, och spring inte. Springer du utlöses jaktbeteende, vilket är särskilt relevant för den som joggar tidigt på morgonen i ett bostadsområde. Var lite extra uppmärksam nattetid, när hundar är mer aktiva och mer revirmarkerande, och undvik att gå emellan hundar som redan grälar med varandra.

Cyklar eller kör du scooter på mindre vägar kan hundar springa efter fordonet. Sakta ner i stället för att gasa ifrån, och undvik att sparka.

Vad gör du direkt efter ett bett eller en rispa?

Det här är artikelns viktigaste stycke, och stegen ska tas i ordning.

1. Tvätta omedelbart. Rikligt med tvål och rinnande vatten, i minst tio minuter — WHO anger minst femton. Det låter länge och känns onödigt. Det är det inte: den mekaniska tvättningen är den enskilt mest effektiva åtgärden du själv kan vidta.
2. Sök vård omedelbart, helst inom två dygn men så fort som möjligt. Vänta inte till nästa morgon för att se om det svullnar.
3. Berätta exakt vad som hänt — vilket djur, var på kroppen, om huden bröts, om det var saliv på slemhinna eller skadad hud.
4. Kontakta ditt försäkringsbolags larmcentral, som ordnar betalningsgaranti mot sjukhuset.

Detta gäller även om du är vaccinerad sedan tidigare. 1177 är tydliga: den som förvaccinerat sig får två påfyllnadsdoser efter en exponering. Förvaccinering betyder alltså att behandlingen blir enklare, inte att den kan hoppas över.

Har du inte fullföljt en förvaccination och råkar ut för en genomträngande skada — bett, djupare rispa, eller saliv på skadad hud eller slemhinna — behövs enligt WHO:s princip immunglobulin utöver vaccin. Immunglobulin är den del som kan vara svårare att få tag på snabbt utanför större städer, vilket är ett argument för att inte försöka klara sig till nästa stad. Chiang Mai har flera stora sjukhus, och rabiesvaccin och immunglobulin uppges finnas på provinssjukhus och de flesta distriktssjukhus i Thailand. Vilka sjukhus som har internationella avdelningar står i sjukhus och läkare i Chiang Mai.

Var möter du aporna i Chiang Mai?

Aporna hör inte till stadskärnan. Du möter dem framför allt när du rör dig uppåt i skogen väster om staden — i Doi Suthep–Pui nationalpark, längs vägen upp mot templet, och vid rastplatser och utsiktspunkter där bilar stannar och folk äter.

Det är just kombinationen parkeringsplats, matlådor och vana apor som skapar problem. En apa som lärt sig att bilar betyder mat närmar sig människor utan tvekan. Vid Doi Suthep och andra platser med många besökare handlar det oftast om att någon försöker fotografera på nära håll eller håller upp något ätbart.

På vandringsleder som Monk's Trail är mötena färre och lugnare, eftersom aporna där inte matas systematiskt. Gå förbi utan att stanna, håll ryggsäcken stängd, och ät en bit bort från platser där aporna håller till.

Ska du vaccinera dig mot rabies före resan?

Det beror på hur du reser, och beslutet hör hemma på en vaccinationsmottagning. Vad 1177 anger är riktningen: vaccination före resa rekommenderas den som ska bo eller vistas länge i länder med stor smittrisk, eller som kan komma i kontakt med smittade djur. Grundskyddet för vuxna beskrivs som två doser, den första flera veckor före avresa och den andra ungefär en vecka senare.

För kortare resor skriver 1177 att man ofta inte behöver vaccinera sig, förutsatt att man har tillgång till sjukvård för behandling efter bett. Chiang Mai har den tillgången. Bilden ändras om du ska ut på längre trekking i norra Thailand, bo i by på landsbygden, arbeta med djur, eller resa med små barn — barn får oftare bett och berättar inte alltid om dem.

Ta upp frågan i god tid, eftersom serien behöver flera veckors framförhållning. Övriga resevaccin gås igenom i vaccinationer inför Thailandresan.

Ska du vara rädd för djuren i Chiang Mai?

Nej. Att promenera bland tempel och gathundar i Chiang Mai är inte en riskabel aktivitet, och de allra flesta besökare åker hem utan att någonsin komma i närkontakt med ett djur. Poängen är inte att undvika djuren — det är att veta exakt vad du gör de tio minuterna efter att något ändå händer, och att inte prata bort en rispa för att den ser oskyldig ut.

Samma hållning gäller elefantupplevelser, där kontakt med djur ingår i själva erbjudandet. Där handlar frågan lika mycket om djurens välfärd som om din säkerhet — se elefantupplevelser i Chiang Mai.