Bua Thong Sticky Waterfalls — vattenfallet du klättrar i

Bua Thong ligger drygt sex mil norr om Chiang Mai och är det enda vattenfallet i regionen där hela poängen är att gå uppför det. Kalkstenen som vattnet fäller ut på klipporna är sträv som grovt sandpapper, och foten får fäste där den borde glida. Inträdet var gratis i skrivande stund (augusti 2026), det går ingen kollektivtrafik dit, och en normal tur tar en halv dag. Den som väntar sig ett högt och dramatiskt fall blir besviken — här handlar allt om att klättra, inte om att titta.

Varför är klipporna sträva i stället för hala?

Klipporna vid Bua Thong är täckta av travertin, en porös kalksten som fälls ut ur källvattnet direkt på berget. Vattnet har passerat genom kalksten under mark, är mättat med koldioxid och löst kalciumbikarbonat, och när det når ytan och forsar ut över kanterna avgår koldioxiden till luften. Då fälls kalciumkarbonatet ut som ett hårt, knottrigt lager på klippan — en yta med tusentals små kanter som fotsulan hakar i.

Samma process bygger sintterrasserna i Pamukkale i Turkiet och i Yellowstone. Skillnaden är att vattnet vid Bua Thong är svalt nog att bada i och att lagren är tunna och sträva nog att gå på.

Den vanliga förklaringen till att fallet inte blir halt är att ytan hela tiden byggs på. Ett vattenfall i granit blir med tiden överdraget av alger och biofilm — det är algerna, inte stenen, som gör klipporna hala. Vid Bua Thong hinner ingen sammanhängande hinna etablera sig där kalken avsätts som mest. Där avsättningen är svag, i utkanterna och på ytor som ligger torra mellan regnskurarna, är det däremot precis lika halt som var som helst annars.

Chet Si Fountain — källan ovanför fallet

Ett par hundra meter ovanför den översta terrassen ligger Nam Phu Chet Si, den sjufärgade källan. Det är där vattnet kommer upp ur marken, och det är den som gör hela fenomenet möjligt: utan en jämn ström av kalkmättat grundvatten skulle det inte bildas någon travertin.

Källan är en rund, stilla damm i en färg som växlar mellan turkos och flaskgrönt beroende på ljuset. Bada gör man inte där — det är en helig plats för byborna och en kort promenad från parkeringen, med trappor och en liten paviljong. Många kör hela vägen till Bua Thong utan att gå de fem minuterna extra, vilket är synd, eftersom källan förklarar vattenfallet.

Vad kostar det att besöka Bua Thong?

Ingenting, i skrivande stund. Bua Thong tar varken inträde eller parkeringsavgift, till skillnad från de flesta andra vattenfall runt Chiang Mai. Förklaringen är administrativ: området är avsatt som nationalpark under namnet Namtok Bua Thong–Nam Phu Chet Si, men beslutet är ännu inte publicerat i thailändska Royal Gazette. Parken har alltså inte formellt trätt i kraft, och utan den formella statusen kan ingen nationalparksavgift tas ut.

Det är värt att förstå den detaljen, för den kan ändras. Parken är på 86 kvadratkilometer och tog emot närmare 170 000 besökare redan 2019. Den dagen kungörelsen publiceras kan en avgift av samma slag som i Doi Suthep–Pui nationalpark börja gälla.

Hur tar du dig till Bua Thong?

Med egen transport. Det finns ingen buss, ingen songthaew i linjetrafik och ingen tågstation i närheten. Vattenfallet ligger i Mae Taeng-distriktet, ungefär en timme norr om staden om trafiken ut ur Chiang Mai är hygglig, och sista biten går på smal asfalterad byväg.

Tre alternativ fungerar i praktiken. Egen skoter är billigast och vanligast — läs först om hyra scooter i Chiang Mai och köra scooter i Chiang Mai, för sträckan innehåller landsvägskörning i thailändsk trafik och är inget nybörjarpass. Hyrbil är det bekväma valet om ni är fler än två eller reser med barn. Organiserad tur är enklast av allt och kombineras ofta med ett elefantcenter i samma dalgång — välj i så fall arrangör med omsorg, se elefantupplevelser i Chiang Mai.

Det som inte fungerar är att ta Grab eller Bolt enkel väg. Du kommer dit, men täckningen därute är tunn och sannolikheten att någon förare tar uppdraget hem igen är låg. Ska du åka appbil får du komma överens med föraren om att han väntar, och då kostar det ungefär som en hyrbil för hela dagen.

Vad ska du ha på fötterna?

Barfota fungerar bäst. Travertinen är sträv men inte vass, och bar hud ger mer kontakt med underlaget än någon sula gör. Näst bäst är badskor eller sandaler med hälrem. Flip-flops är det sämsta valet av alla — de glider av mitt i ett steg och blir liggande i strömmen.

Ta med ombyte. Du blir blöt oavsett hur försiktigt du klättrar, och det finns enkla omklädningsrum vid parkeringen men inga låsbara skåp. Lämna kamerautrustning och pass i bilen eller på hotellet. En vattentät telefonficka är det enda du egentligen behöver ha med dig upp.

Säsongen — när är fallet som bäst?

Bua Thong har en fördel som få andra vattenfall i norra Thailand har: det matas av en källa, inte av regn. Medan flera av de andra vattenfallen runt Chiang Mai krymper till rännilar i mars och april rinner Bua Thong året om. Det gör det till ett av få pålitliga utflyktsmål under den torra och rökiga delen av året, och det är också därför det brukar dyka upp i tips om vad man ska göra under burning season.

Perioden strax efter regntiden, ungefär november till januari, är ändå den bästa. Vattenmängden är god, luften är klar och terrassen är inte överfull. Vattnet är svalt hela året — behagligt en varm eftermiddag i april, en aning kyligt en morgon i december.

Är det halare under regnperioden?

Ja, betydligt. Under regnperioden från juni till oktober ökar vattenmängden så mycket att strömmen på sina håll trycker undan foten, och det som fungerar som fäste i normalvatten kan bli ett problem när det står tio centimeter forsande vatten över det. Lera, löv och nedfallna grenar hamnar dessutom på klipporna och lägger sig som ett halt lager ovanpå den sträva ytan.

Fallet är fortfarande fullt möjligt att klättra i, men gå långsammare, använd repen som är fastspända längs de brantare partierna och räkna med att inte komma lika högt. Vägen dit är en egen fråga: bergsvägar norr om Chiang Mai blir hala i regn, och ett kraftigt skyfall mitt på dagen är inget man vill möta på skoter.

Passar Bua Thong för barn?

Ja, och det är en av få naturupplevelser runt Chiang Mai som fungerar lika bra för en sjuåring som för en vuxen. De nedre terrasserna är låga, vattnet är grunt och det finns gott om plana partier att stanna på. Håll barnen i handen i de brantare passagerna, låt dem gå barfota och räkna med att de vill upp och ner flera gånger.

Området har enkla toaletter, ett par matstånd och gott om skugga. Det som saknas är räcken, skyltning på engelska och sjukvård i närheten — det närmaste sjukhuset ligger i Mae Taeng. Fler tips finns i guiden om Chiang Mai med barn.

Vad mer finns i närheten?

Bua Thong ligger i samma riktning som en rad andra utflyktsmål, och det är slöseri att köra en timme var väg för två timmar vid ett vattenfall. Mae Taeng-dalen har flera elefantcenter, och något längre norrut ligger Doi Chiang Dao med grottan och kalkstensmassivet — samma bergart som ger Bua Thong dess klippor.

Vill du hellre kombinera med något närmare staden ligger Mon Cham och Mae Rim på vägen tillbaka, och därifrån är det kort till Samoeng loop om du ändå sitter på skoter. En sammanställning av alternativen finns i utflykter från Chiang Mai.