Mae Kampong — bergsbyn en timme bort

Mae Kampong ligger fem mil öster om Chiang Mai, uppe på omkring 1 300 meters höjd, och skillnaden mot staden märks i luften innan du ser byn. Här är det tio grader svalare, bäcken går rakt genom bebyggelsen och husen ligger på pålar längs sluttningen. Byn har blivit norra Thailands mest kända exempel på lokalt ägd turism — och också en av de mest besökta bergsbyarna i regionen, vilket är både framgången och problemet.

Var ligger Mae Kampong och hur tar du dig dit?

Byn ligger i Mae On-distriktet, ungefär 50 kilometer öster om Chiang Mai, och restiden är kring en och en halv timme. De sista tjugo kilometrarna går på smal bergsväg med tvära kurvor och brant stigning. Vägen är asfalterad men kräver uppmärksamhet, och partier av den är blöta året om eftersom vatten rinner tvärs över körbanan från sluttningen.

Har du hyrd scooter går det utmärkt, men bara om du har kört bergsväg förut — läs köra scooter i Chiang Mai först. Med hyrbil är det enkelt. Grab och Bolt tar dig dit men sällan hem — mobiltäckningen är ojämn och få förare befinner sig i området. Kommer du med app, kom överens om väntetid.

På vägen upp passerar du avtagsvägen mot de varma källorna i San Kamphaeng. Byn och källorna på samma dag är en av de bättre dagsplaneringarna öster om staden.

Vad lever byn av?

Innan turisterna kom levde Mae Kampong på miang — jästa teblad som tuggas, en gammal nordthailändsk tradition som i dag är på tillbakagång. Tebuskarna står kvar i skogen ovanför byn, planterade under trädkronorna snarare än i öppna terrasser, och den som går uppåt hittar dem längs stigarna.

På 1980-talet började byborna odla kaffe inom ramen för de kungliga projekten, som drevs för att ersätta opiumodling i bergen i norr. Höjden och klimatet passar arabica, och kaffet från de här sluttningarna är en del av den historia som beskrivs i artikeln om kaffet från norra Thailand. Ris och te finns kvar vid sidan av.

Byn har också något ovanligt: ett eget vattenkraftverk. Det lilla verket på 40 kilowatt togs i drift 1983, försörjer byn med el och matar in överskott på nätet. Det är en detalj som säger mer om Mae Kampong än någon broschyrtext gör — byn har organiserat sig själv i decennier.

Homestay — så fungerar det

Turismen i Mae Kampong bedrivs som ett gemensamt projekt. Besökare bor hos familjer i deras egna hus, och intäkterna fördelas enligt en modell som byn själv beslutat om, med en del avsatt till gemensamma ändamål. Det innebär att pengarna stannar där och att ingen enskild familj tar allt.

Standarden är enkel. Madrass på golvet eller enkel säng, myggnät, gemensam eller enkel egen toalett, varmvatten som inte alltid är varmt. Frukost och middag ingår oftast och äts tillsammans med värdfamiljen. Det är inte hotell och ska inte jämföras med hotell — det som gör det värt att göra är kvällen och morgonen, när dagsbesökarna har åkt hem.

Vattenfallet mitt i byn

Mae Kampong-fallet är källan till bäcken som går genom byn, och det ligger i den övre änden av bebyggelsen. Det faller i flera nivåer — sju stycken enligt de uppgifter som brukar anges — längs en stig som klättrar uppåt genom skogen. De nedre nivåerna når du på tio minuter från vägen. Att gå hela vägen upp tar betydligt längre och kräver stadiga skor.

Fallet är inte stort med thailändska mått. Det är däremot svalt, skuggigt och tyst några hundra meter från stigens början, och det räcker långt en dag när Chiang Mai ligger i 36 grader. Under torrperioden i mars och april minskar flödet märkbart. Jämför gärna med de andra vattenfallen runt Chiang Mai innan du planerar dagen kring just det här.

Kaféerna — och det som förändrats

Mae Kampong hade ett kafé för femton år sedan. I dag har byn en rad av dem, flera med terrasser som hänger ut över bäcken, och de är byggda för fotografering. Kaffet är ofta genuint bra — det odlas i närheten — och sitter man där en vardagsförmiddag är det trevligt.

Men den ärliga bilden är den här: på helger och thailändska helgdagar är byn full. Bilar står längs vägkanten hela vägen ner i dalen, kaféerna har kö och den lugna bergsbyn som marknadsförs finns inte den dagen. Byn har blivit betydligt mer besökt under det senaste decenniet, och den som kommer med förväntningar formade av bilder från 2015 blir förvånad.

Det är inget skäl att låta bli. Det är ett skäl att åka på en tisdag, komma tidigt, och gå de tvåhundra metrarna bortom sista kaféet — där tar folkmassan slut nästan omedelbart.

Hur svalt är det egentligen?

Räkna med fem till tio grader lägre än i Chiang Mai, ibland mer. På 1 300 meter är december- och januarimorgnarna genuint kalla, ner mot tio grader eller lägre, och den som övernattar behöver mer än ett lakan. Under dagen i kylsäsongen är det behagligt runt tjugo grader.

Under den heta perioden i april är skillnaden som mest värdefull: staden kan ligga över 35 grader medan byn håller sig i tjugofemgradersspannet med skugga från träden. Ta ändå med ett tunt lager — det svalnar snabbt när solen går ner bakom åsen, ofta redan vid femtiden.

Behöver du övernatta?

Nej, men det är där skillnaden ligger. En dagstur ger dig kaféer, vattenfall och en promenad genom byn — tre till fyra timmar på plats, vilket räcker för att se den. En natt ger dig något annat: dimman som ligger i dalen på morgonen, tystnaden när sista bilen kört ner, middag med en familj som inte pratar särskilt mycket engelska, och en morgon i tebuskarna med någon som visar hur miang plockas.

Vill du bara ha en utsikt och ett kafé finns närmare alternativ. Mon Cham i Mae Rim ligger en dryg timme från staden i motsatt riktning och kräver ingen bergskörning av samma slag. Mae Kampong förtjänar den extra tiden — men bara om du använder den.

När är bästa tiden att åka?

November till februari är den bästa perioden. Luften är klar, morgondimman i dalen är på sitt vackraste och temperaturen är behaglig hela dagen. Det är samtidigt högsäsong, så var ute i god tid med boende om du ska övernatta.

Under regnperioden från juni till oktober är byn som grönast och besökarna färst, men bergsvägen blir hal och dimman kan lägga sig så tätt att sikten går ner till några tiotal meter. Kör inte upp sent på eftermiddagen då. I mars och april drar röken från jordbruksbränningen ofta in även på den här höjden — se burning season — men byn ligger tillräckligt högt för att ha bättre luft än dalen under åtminstone en del av perioden.

En kort anmärkning om respekt: du rör dig i någons bostadsområde, inte i en anläggning. Fråga innan du fotograferar människor, gå inte in på gårdar, och håll nere ljudnivån på kvällen. Fler dagsturer i samma riktning finns i utflykter från Chiang Mai.